Fick ett sms imorse av Emil och han sa att det var finvére i Åkersjön. Här snöar det och blåser bara. Pappa befinner sig också i Åkersjön och värmer upp stugan tills jag och mamma kommer dit ikväll. Broren har blivit sjuk och stannar hemma, tråkigt! Men det stoppar inte mig. Jag ska upp till busungarna och köra. Emil och Ted hade dragit igång två laviner i förrgår. Scary!

Igår blev det inte trevligt. Johan berättade att han kanke ska åka till USA som utbytesstudent i trean - alltså redan efter sommarlovet! Jag kommer aldrig klara av det, men han fattar inte allvaret. Han säger bara: "Det kommer gå bra, vi kan ju höras på telefon", "Du kommer inte känns såhär till sommaren" osv osv. Klart som tusan jag fortfarande kommer känns så till sommaren! Han fattar inte att jag inte kommer klara av det. Jag klarar nästan inte ens av att han åker till Sthlm i mer än två veckor, och nu ska han kanske vara borta i ett helt år och han tyckte det skulle ordna sig "för han kommer ju hem på jullovet". Ja men dåså, då gör det ju inget.. Jag önskade bara att jag kunde förklara för han hur allvarligt det är för mig.

Nu ska jag inte spendera en hel dag till att tänka på det här, men det är svårt. Jag har mycket saker att göra innan vi ska åka ikväll. Jag måste packa till mig och vovven (som ska lära sig att åka skoter i helgen), jag ska slänga in massa tvätt som ska bli klart innan vi åker, jag ska laga mat till mig och broren, jag ska skotta uteplatsen, jag ska emellan allting kommer ihåg och gå ut med hunden, jag tänkte stöka undan lite på mitt rum, jag tänkte diska efter middagen.. Varför gjorde jag inte nåt av det tidigare?!