Dom flesta, dom som i alla fall läser min blogg, vet förmodligen redan vad som hände i fredags. Det enda jag behöver säga är: jag var där, jag såg det, jag mår dåligt. Bilderna sitter liksom fast i huvudet och har absolut ingen lust att försvinna verkar det som. Det kändes som att allt hände inom loppet av några minuter, fast det visade sig att jag egentligen varit där i nån timme. Jag gjorde vad jag kunde, ringde samtal och berättade för människor vad som hänt. Lovade hästens ägare att sitta och klappa på hennes döda häst, jag gjorde det. Jag fattar bara inte att jag gjorde det. Tydligen så hinner inte hjärnan med ibland och man gör saker av bara farten. Det var nog det som hände. Så här i efterhand skulle jag nog aldrig kunnda tänka mig att stå bara några cm från en nerblodad häst, eller sitta och klappa på en annan i diket. Jag bara önskar att det fanns en knapp som gjorde att alla hemska bilder raderades. Bilen, hästarna, Therese medvetslös osv.

Jag fick ett samtal av Ingela idag, och sms av Theresa. Dom underbara människorna tänker verkligen på andra, i alla lägen. Både jag och Ingela var på olycksplatsen men vi hade aldrig tid att prata med varandra efteråt och jag ville verkligen bara hem.

Jag håller tummarna för Therese uppe i Umeå och skänker också en tanke till de stackars ägarna till hästarna som var tvungen att avlivas. Sånt här borde verkligen aldrig hända, men tyvärr så är det den hårda sanningen.