Många undrar hur det kommer sig att jag helt plöstligt blev bra i min tå, eller i alla fall min family.
Jag skulle mycket gärna hoppa runt på kryckor i 2 veckor till, men till saken hör också att det är
mycket plågsamt för kroppen. Händerna gör så fruktansvärt ont att det förmodligen är skönare
att bara hugga av dom. Dessutom blir jag jävligt sné i ryggen när jag går på kryckor, hur nu det
går till. Jag började min vecka med kryckor, hade dom i 2 dagar innan jag lessnade. Då övergick
jag till att plåga mig själv att gå utan. Jag hade då fortfarande ungefär lika ont som från början
men pga kryckorna så spred sig smärtan även till händerna. Jag resonerade att det kanske var
bättre att ha ont i en liten jävla sketen tå än att vara halvt handikappad i händerna också. Då blev
det som så att jag börja halta. Nu kommer svaret på frågan: Det är inte bra med min tå, jag bara
undviker att halta (eftersom det är så himlans fult) och istället tar smärtan som en man och låtsas
att det inte berör mig alls. För den uppmärksamme så syns det ibland på mitt ansiktsuttryck att allt
inte står rätt till. Ibland måste jag påminna mig själv att inte rynka pannan så mycket, och därmed
se ut som en pannkaka i ansiktet.

Idag hade vi öppet hus på skolan. Jag började dagen med matematik och övergick sedan till
att jobba hela resten av dagen med samhälle/historia. Eller tjaa, jag kan inte direkt påstå att
jag har jobbat så mycket, mest planerat att jobba i helgen istället. Jag och världens bästa Jully
slutade lite tidigare och gick på DNA och lämnade tillbaka hennes nyinköpta skor. Jag hitta de
perfekta skorna!!! Självklart är oturen på min sida idag. De finns inte i min storlek. Jag irrade
runt över hela vår stora stad och letade efter samma par, fast i en annan affär. Inte en enda
affär hade de skorna. Det blir helt enkelt internet. Jag måste ha dom.